mycket nu...
Jaha då va denna tentan med gjort´. hur gick det då? jo jag tror faktiskt att det kan ha gått bra. det känds bättre än de andra tre gångerna och nu kände jag att det fans lixom inte mer att skriva, jag gjorde verkleigen mittt allra bästa och det är ju det som är huvudsaken. NU är det bara till att hoppas, hoppas..
Kom hem till min föräldrar för två timmar sen kanske..fick reda på en mycket tråkig sak.. varför har ingen sagt nått till mig tidigare?? i och för sig kan jag förstå för jag har haft så sjukt mycket att göra... sen fick jag reda på en ännu tråkigare grej.. fick nästan en tår i ögat men jag har lixom inte rikigt fattat det. Eller var bara inte förvånad över att höra det. för inerst inne visst jag det.. inte att de skulle sluta så här, på detta sätt, så snabbt... men sköter man sig inte så händer väl sånt här. kroppen pallar inte hur mycket som helst...
jag pratar kanske i gåter för några men jag känner att jag pallar inte hänga ut en massa namn. att det handlar om nån i släkten har ni kanske fattat men vem de är håller jag för mig själv..
jag känner att jag skulle behöva prata med någon.. men med vem?! vem pallar att lyssna på mig? vem kan jag öppnar mig för? vem kommer att förstå hur det är?? tyvärr är jag ju sån att jag öppnar mig ogärna och berätta allt.. tror inte det finns någon som vet allt om mig?? innan fans det, men inte längre.. jo stoffe kanske vet men det är inte samma sak att prata med honom.. skulle kanske ha någon proffesionell.. har ju vatt och prata med "såna där" innan och det har känts rätt bra.. jag har så mycket inom mig som inte alls är bra.. när jag är hemma i karlshamn så går det rätt bra, då ser jag det inte men när jag kommer hit så bara faller allt. Jag blir så påmind hela tiden och jag måste vara så stark. jag har ju alltid varit det.. inte många gånger jag har brytit ihop.. Mina "gammla" kompisar sa alltid till mig innan att jag va så stark, de kunde inte förstå att jag blev den jag blev. alla trodde typ jag skulle hamna på gatan som värsta pundaren.. men jag reste mig och det är mycket tack vara dem och den läraren jag har på gymnasiet. Hon har hjälp mig och lyssnat på jätte mycket så jag har nog hon att tacka att jag är den jag är idag...
jag har verkligen varit med om mycket och sett mycket skit.. mina vänner i karlshamn trodde tydligen att jag var "fina flickan" men när de fick reda på en del så föll de... jag skulle så gärna vilja förklara allt för dem men det är så svårt.. de är lixom inte uppuxna med mig eller min famlij. de vet inte hur det är eller hur det har varit. så därför kan det vara skönt att träffa mina vänner här i sbg som vet hur jävla mycket skit jag har gått igenom.. jag behöver lixom inte berätta det en gång till..det är detta som jag tycker är jobbigt att jag inte träffar mina gamla vänner så mycket.. de förstår mig ett annat sätt. jag tycker jäte jätte mycket om min vänner i karlshamn och de stöttar mig och kan trösta mig när jag är ledsen oxå de är itne de men de har inte känt mig från början. som när de börja prata om när de va 10 typ.. vad har jag att komma med då.. inget. lärde lixom känna dem när de va 16år.. och jag har ju inget gemensamt med dem innan jag va 17 år....
Nu ska jag snart hem till emlie och titta på hennes lägenhet sen ska jag hem till bettan ikväll och mysa med henne=)
I`ll be back!
